Till huvudsidan

I ord som bitter och sönder hör -er till stammen (det heter ju bittrare, inte **bittare). De har alltså inte denna ändelse!

Ordet vem är egentligen en dativform, vars nominativ i fornsvenskan var hvar eller hva 'vem'. I nysvenskan blev detta till ho, som finns qvar i eho 'vem som'.

När orden på -er fick sina nominativformer ersatta av ackusativer följde vissa ord på -i med i utvecklingen och ord som loghi 'låga', blomi 'blomma' och skuggi 'skugga' byttes ut mot logha, bloma och skugga. De flesta sådana ord bevarades dock i sin nominativform och boghi, nakki och kjalki heter i dag båge, nacke och kälke. Ibland har båda formerna överlevt och fått olika betydelser. Mosi hette i ackusativ mosa och båda formerna finns qvar i dag som mosse och mossa. Samma sak gäller för grädde och grädda, ände och ända.

Ackusativen användes även efter vissa prepositioner såsom i och på. I uttrycket i ljusan låga är ljusan ackusativ av adjektivet ljus. Samma form finns i i rättan tid, i högan sky, i godan ro o.s.v. Egentligen vore en dativ att föredra i flertalet av dessa uttryck (i ljusan låga hette på korrekt klassisk fornsvenska i ljusom logha), men ackusativen användes ofta i dativens ställe.

Feminina ord som slutar på -a har ändelsen -u eller -o både i dativ och ackusativ, så det syns egentligen inte vilket kasus t.ex. delo har i uttrycket i delo, men ordet är i alla fall en böjd form av det gamla ordet dela 'tvist'. Likaså är domvärjo i i någons domvärjo en böjd form av det fornsvenska domværja, och närvaro en böjd form av ett närvara. Formen närvaro används ändå i modern svenska även när ingen preposition föregår ordet.

Pronomenen vår och er hade oxå denna ändelse i ackusativ maskulinum. Våran och eran är alltså eg. ackusativformer av vår och er.

De personliga pronomenen han och hon hette på fornsvenska i ackusativ han och hana. 'Dräpa honom' och 'dräpa henne' hette sålunda på fornsvenska dræpa han resp. dræpa hana, men när pronomenen inte var betonade tappade de sina h:n. Resultatet blev dræpan resp. dræpana, vilket blev modern svenskas dräpa'n resp. dräpa'na. När pronomenen var betonade byttes de dock av någon anledning så småningom ut mot de gamla dativformerna hanum och hænni, alltså nusvenskans honom och henne.

Den efterställda bestämda artikeln var från början ett eget ord, men under den fornsvenska perioden smalt artikeln och substantivet ihop till ett ord. Både substantivet och artikeln böjdes dock ändå så att dagen hette dagrinn (dager + inn) medan dagens hette dagsins (dags + ins). Denna form finns t.ex. i dagsens sanning 'dagens s.' och riksens ständer 'rikets s.'
Maskulina ord på -i hade genitivändelsen -a. 'En herres' hette alltså på fornsvenska herra och 'herrens' herrans (herra-ns), som i ett herrans liv.

Genitiven användes då som nu oxå i sammansättningar. Vi säger ju bordsduk och inte **bordduk eller något annat. Feminina substantiv på -a slutade i genitiv på -u eller -o, så när man satte ihop t.ex. kyrkja 'kyrka' och garþer 'gård' så använde man genitiven av kyrkja - kyrkjo -, och sade kyrkjogarþer. Därför heter det än i dag kyrkogård, liksom gatukorsning, sagobok, ladugård etc.

Andra ord hade genitivändelsen -ar, och den syns i ordet prästerskap (av præstar-skap). I andra ord har r:et försvunnit, som i t.ex. byalag (av fsv. byjar-lag) och nämndeman (av næmndar-maþer). Slåtter hette på fornsvenska slatt, men i sammansättingar användes genitiven så att 'slåtterarbete' på fornsvenska hette slattar-and, vilket sedermera blev slåtter-and. Den första delen kom att uppfattas som ett ord slåtter, och därför använder vi i dag den gamla genitivformen i stället för att säga *slått.

I genitiv pluralis slutade alla substantiv på ändelsen -a. Händer hette alltså handa när det stod i genitiv, som t.ex. efter prepositionen till som styr genitiv.
Exempel på possessiva (d.v.s. som uttrycker ägande) genitiv-plural-ändelser finns även i t.ex. djävla 'djävlars', och i ett stort antal sammansättningar, som barnaföderska 'barns föderska' (d.v.s. 'föderska av barn'), Svearike 'svear(na)s rike', laga kraft 'lagar(na)s kraft' m.fl.

Genitivens partitiva funktion användes i konstruktioner i vilka vi använder prepositionen av, såsom i bäst av korna, ingen av dem, ynkligast av alla etc. Bäst av hästar hette alltså hæsta bæster, där hæsta är genitiv av hästar (betyder alltså eg. 'hästars'). På samma sätt hette ingen av dem på fsv. ængin þera, där þera är genitiv av pronomenet de, med ändelsen -ra, och således egentligen betyder 'deras'. Ængin þera kom senare att bli vårt ord ingendera. Adjektiv, som all, hade ändelsen -ra i genitiv plural, och minst av alla hette därför allra minster. Därav vårt ord allra.

Dativen användes oxå efter vissa prepositioner såsom i, på, ur och av. Exempel därpå är t.ex. man ur huse, bränna å båle, gammal i gårde och av Guds nåde, där orden på -e är dativ singularis av hus, bål, gård och nåd (e:et är alltså inte en bestämd artikel!).
Ett numer bortglömt ord är det fornsvenska mæþal 'mitt, mellanrum' (samma ord som engelskans middle och tyskans Mittel), som i dativ hette mæþli. 'I deras mitt' hette på fornsvenska sålunda i mæþli þera. Så småningom kom dock i mæþli att uppfattas som en preposition som styrde genitiv (se GENITIV), fick en annan ändelse och blev till vårt (e)mellan. Prepositionen (e)mot har ett liknande ursprung. Den hade oxå en gång en numer försvunnen dativändelse, och 'mot honom' - fsv. a mote hans - betydde mer ordagrant 'på hans möte', alltså 'till möte med honom'.
I pluralis var ändelsen -um eller -om, som i svika i dryckjom, där dryckjom är en bevarad dativ-plural-form av det gamla ordet drykkja 'dryckeslag'.
Adjektiv och pronomen har ändelsen -um även i maskulinum singularis, som i i sinom tid 'i sin tid'. I neutrum har de ändelsen -u (eller -o), som i ånyo 'på nytt' (å är en äldre form av på) och av ondo 'av ont'.
Den bestämda artikeln, inn, böjdes som ett adjektiv, och hade följaktligen ändelsen -um i dativ maskulinum singularis. Den heter således i den formen inum, men påhakad ett substantiv som slutar på vokal tappar artikeln sin begynnelsevokal. Ænda - dativ av ændi 'ände, ända' - med bestämd artikel blir således ændanum, vilket senare blev ändanom, som i uti ändanom (uti kan liksom i styra dativ).
Dativ av det, fsv. þat/þæt, hette på fornsvenska þy. 'I det' hette alltså i þy, vilket blev nusvenskans i ty.

fler liknande uttryck finns under ACKUSATIV

Dativen användes oxå i jämförelser. Större än honom hette sålunda honum størri (honum är dativ av hann 'han'), och värre än det hette þy værr, där þy är dativ av þæt 'det'. Därav kommer vårt ord tyvärr.
Även ihop med adjektivet liker 'lik' användes dativ, så om något var likt "det" var det þy likt, vilket kom att bli vårt dylikt. Ville man fråga vad något var likt sade man hvi likt? 'likt vad?' eller hvi likit?, vilket blev ordet vilket. Om något är likt vad som är sant, så är det sannu likt, för sannu är dativ neutrum av adjektivet sander 'sann'. Detta gav förstås upphov till vårt ord sannolik.

Dativformer med ändelsen -um användes ofta till att bilda adverb, såsom lagom, stundom m.fl.

Som har nämnts ovan var þy dativ av þæt 'det'. Detta ord användes tidigt betydelsen 'för (att)' eller 'därför', och blev sedan till nyare svenskas ty.
Dativen av motsvarande frågeord, alltså vad (fsv. hvat), hette på fornsvenska hvi, och betydde såsom väntat 'varför'. Ordet vi är ju inte direkt vanligt i modern svenska, men det kunde åtminstone användas under förra seklet.
Ett betydligt vanligare ord är hur eller huru. Det är även det en dativ, av det fsv. pronomenet hvarr 'vilken (av två)', och betydde således mer ordagrant ungefär 'genom vilket (tillvägagångssätt) (av de båda)'.

Dativändelsen -i/-e, var mycket långt tillbaka i tiden en lokativändelse, och uttryckte befintlighet utan hjälp av en preposition. Ordet ålder i dativ - på urgermanska *aldarê (fornsvenska aldri) - betydde således 'i (tids)åldern', och negerat - *ne aldarê-gi - förstås 'inte i (tids)åldern'. Med tiden skalades detta uttryck av och blev på modern svenska aldrig.
Ett annat ord för en tidsperiod i urgermanskan hette i dativ (eller lokativ) *aiwê och negerat *ne aiwê-gi. Det blev så småningom till nusvenskans ej.

För att uppmana sig själv och sitt sällskap kan man (om man inte har något emot arkaismer) använda en imperativform som är identisk med den gamla presensformen för 1:a person pluralis (vi ...) som slutar på -om. Dessa imperativer brukar omskrivas i modern svenska med låt oss ..., eller med frågor eller påståenden, men rester finns t.ex. i visor, såsom sjungom i Studentsången, som sålunda betyder 'låt oss (be)sjunga'. Eftersom uppmaningen låt oss är riktad till just "oss" kan man förstås i stället säga låtom oss, som i låtom oss bedja.

Tu som i gå i tu och de unga tu, är eg. neutrum av två, som i fsv. böjdes i genus och kasus. Att de unga tu står i neutrum beror på att maskulinum och femininum blir neutrum om man blandar dem.

Ett par gamla pronomen finns det oxå rester qvar av i nusvenskan. Det gamla demonstrativa pronomenet hin (uttalas "hinn"; inte "hiin"!) användes för att göra adjektiv bestämda, men byttes för länge sedan ut mot den. Det finns dock qvar i uttrycket hin håle 'den hårde', som är ett namn på Djävulen.
Ett annat gammalt pronomen gömmer sig troligen i ordet fordom, som på urgermanska hette *fora þammê 'före detta'. *Þammê är dativ av detta annars bortglömda pronomen (se DATIV ovan).